I veckan kom Skolverkets rapport På tal om mobbning – och det som görs” (läs även ”Mobbning i nordiska skolor – Kartläggning av forskning om och nationella åtgärder mot mobbning i nordiska skolor”). Fyra forskare har under ledning av Gun-Marie Frånman, universitetslektor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet, skärskådat skolans olika s.k. antimobbningsprogram såsom Stegvis, Friends, SET…m.fl.

Samtliga program får enligt utredningen kritik för sina vetenskapliga brister, där enbart vissa delar i programmen besitter evidens. Men den främsta och kanske största kritiken avser att programmens utformning bygger på psykologisk- och ej från pedagogisk teori. och att lärarna ”… förutsätts i stället arbeta med redskap som de inte utbildats eller har kompetens för”.

Jag instämmer i kritiken, vilken egentligen borde riktas mot Sveriges lärarutbildningar. Jag har under mina snart 13 år inom skolan., som konsult såväl som lärare, föreläst, arbetat och på olika vis varit i kontakt med säkert ett 100 tal skolor runt om i Sverige. Varje gång jag ställs inför ett nytt auditorium frågar jag hur många som haft konflikthantering i sin utbildning, varpå enbart en handfull ger bifall.

Visst har det på sina håll blivit bättre men Sveriges skolor brister i kunskap om grundläggande konflikthantering, teori såväl som praktiska verktyg, om detta råder inget tvivel. Skolans värld saknar även en tradition av pedagogisk (och psykologisk) handledning. Handledning, vilket är ett naturligt inslag i de flesta andra yrkesgrupper betraktas inom skolans värld som något som dåliga lärare eller arbetslag straffas med de få gånger det sker.

Läraren och arbetslaget förväntas klara allt. Få yrkeskårer lider av ett sådant duktighetsok som just läraren. Fortfarande är det i mångt och mycket ett ensamyrke där man ska vara fläckfritt duktig gentemot eleverna, gentemot föräldrarna, andra kollegor samt skolledningen, Skolverket…m.fl.

De hundratals lärare som jag årligen möter brister sällan i just den goda ambitionen, men lider av dessa och saknar mer än något annat grundläggande kunskaper inom konflikthantering och det som lite slarvigt sammanfattas i psykologisk teori. Ett av högskolorna pinsamt eftersatt område.

Att man i detta skede väljer enkla vägar och kvicka packet likt Friends är inte konstigt. Särskilt inte då skolans läroplanerna för varje revidering mer och mer betonar det sociala ansvaret, upprättande av likabehandlingsplan, samt att de vite vilka skolor postumt tilldelats för tidigare elevers utsatthet för mobbning ökar i frekvens och bidrar till dålig publicitet.

Antimobbningsprogrammens problem, i likhet med den kritik jag och läkaren Pelle Billing tidigare riktat mot differensen mellan forskningen, behandlarens kliniska arbete och den rådande ideologiskt präglade mediabilden då det gäller våld i nära relationer, är stort. Detta pekar Frånmans utredning mycket vaket på.

Om Frinds skriver hon att de ”…i hög grad inrikta sig mot könsmaktsordningen och hetronormer” i sin förklaringmodell av mobbning och att ”det är mycket snävt”. Att Friends, i likhet med många andra, främst utgår från normer om genus och sexuell läggning är en farlig förenklig som går stick i stäv med rådande nationell och internationell forskning. Att lärarutbildningarna inte i tillräckligt hög utsträckning ger sina studenter rätt kunskap går å sin sida stick i stä med uppdraget, även om vissa högskolor numera, om än i blygsam skala, erbjuder kurser i konflikthantering för sina lärarstudenter.

Lärarens enskilda kunskaper är inte lösningen på allt, utan det är en betydligt komplexare väv än så, och jag talar ju allt som oftast om att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, men utredningen pekar likväl på en rad viktiga problem värda att uppmärksamma.

Läs mer om Michaels arbete i skolan här.

Ta del av Skolverkets utredning “På tal om mobbning” här

samt “Mobbning i nordiska skolor” här.