”Prevention – är inte det det enda som skolan sysslar med?”

”Prevention – är inte det det enda som skolan sysslar med? Att förebygga och förbereda eleverna på alla tänkbara vis?”, sa en kvinna till mig under en konferens i Sollentuna för ett tag sedan då vi var några stycken som talade kring avsaknad av god prevention inom skolan.

Hennes fråga har jag burit med mig ett tag, dels för att den rymde spår av den gamla slitna polemiken mellan de som saknar kunskapsmål och de som åberopar sociala mål. Men också för att den lite naivt och själklart pekade på det samband som finns och borde finnas dem emellan.

I dagarna är det ett år sedan nationalekonomierna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog kom med den uppmärksammade rapporten ”Bättre att stämma i bäcken än i ån”, i vilken dom räknat ut vad utanförskapet kostar samhället. Det omätbara resultatet i mänskligt lidande talar i mångt och mycket för sig själv, och det är i de spillror vilka jag om mina kollegor harvar efter bästa förmåga. Det intressanta med rapporten var istället den krasst ekonomiska aspekten, och synliggörandet av de oerhörda vinster vilka samhället har att göra på en tidig och god prevention inom skolan och socialtjänst.

Skulle vi sätta in alla tänkbara åtgärder på en elev i årskurs 8, kontakt på BUP, familjehemsplacering, åtgärdsprogram i skolan, kontaktperson, ART-program…mm till en kostnad på 500 000:-, så skulle det räcka med att vi lyckades med 1 på 80 för att det skulle gå ihop samhällsekonomiskt. Detta ställt mot ett liv i stora dela präglar av utanförskap, räknat på ett 30 årigt utanförskap förorsakat av drogmissbruk, arbetslöshet eller/och sjukskrivning.

För den kostnad en enda missbrukare förorsakar samhället skulle man kunna arbeta förebyggande och driva en ungdomsmottagning i åtta år och finansiera 50 000 besök på en sådan mottagning. Eller kunna finansiera skolkuratorer till 43 000 barn.

Fortfarande kommer jag, flera gånger i månaden, på ett eller annat sätt i kontakt med skolor där det ej finns ett systematiskt preventionsarbete med sociala mål mot mobbing och dylikt, Varken Livsviktigt, Stegvis, EQ, SET, eller kamratstödjareprogram. I vissa skolor finns kunskapen men tillämpas inte. Till saken hör ju självklart att jag mestadels kommer i kontakt med skolor där det har havererat på ett eller annat vis, kanske på grund av avsaknad av just god prevention. Men då vi för en vecka sedan via generaldirektör Ann-Marie kunde ta del av Skolinspektionens undersökning av 1500 grundskolor visade det sig att 48 procent av skolorna hade brister i sina system, likabehandlingsplaner och rutiner för att arbeta mot kränkande behandling – 48 procent!

Så svaret på den inledande frågan blir ”Ja, det är möjligen det enda skolor arbetar med, men enbart 52 procent lyckas”, och sett utifrån Ingvar Nilssons och Anders Wadeskogs rapport så är den ineffektiviteten en riktigt, riktigt dyr affär för oss.