– om perspektiv och vidgat ansvarsområde.

Jag tror att vi alla någon gång, i samband med ett besök i en idrottshall, sett en skylt med uppmaningen “Beträd ej planen med svarta sulor”. Jag tror också att vi alla, åtminstone som ung, vid något tillfälle brutit mot denna uppmaning.

Då jag som knappt nykläckt tonåring spelade badminton samt innebandy med mina jämnåriga vänner, först i skånska Skurup där jag som ung under en tid bodde, och sedermera i Malmö, hände det att vi då och då bröt mot denna uppmaning. Antingen för att man glömt sina inneskor, fått med sig fel eller för att man helt enkelt inte orkade eller “pallade” byta om till skor som ej förstörde golvet. Min upplevelse och mina behov var då de viktigast och centrala i min världsbild. Såg ingen personal eller vaktmästare oss så var det okej att bryta mot regeln.

Då jag idag vid tillfälle spelar badminton, vilket förövrigt inte sker fullt så ofta som det borde, tar jag efter avverkat pass osjälviskt och av ren reflex en kvarglömd läskburk på planen brevid och slänger den i papperskorgen på väg ut.

Utan att tillskriva mig själv några helgonlika egenskaper så visar denna oreflekterade handling på att mitt ansvarsområde med åren vidgats. Allt handlar inte länge om enbart mina högst egoistiska behov för vilka allt annat är underordnat. Mitt ansvarsområde har vidgats till att numera inbegripa inte bara min och mina medspelares upplevelse, utan även vår badmintonplan och de intilliggande banorna.

Men inte tar det väl slut där…? Åtmintone borde det inte det. utan istället och med rätt understöd konstant fortsätta UPPÅT, vidgas och inbegripa hela badmintonhallen, hela anläggningen, kvarteret, stadsdelen, staden, länet, landet, Europa, världen, jorden…

Som unga tenderar man att tro att det är kring en själv som allt kretsar. Men inte ens jorden är centrum, utan det är ju kring solen vi kretsar som i sin tur kretsar runt…

Den amerikanske utvecklingspsykologen Lawrence Kohlberg är en av de mest välkända och tongivande i kartläggandet av människans moralutveckling. Carol Gilligan en annan som kritiserat och vidareutvecklat Kohlbergs teorier.

Inspirerad av Jean Piagets bygger Kohlbergs välkända teori på att våra moraliska överväganden, som är en förutsättning för ett etiskt beteende, bygger på sex identifierbara utvecklingsfaser. Med enkla penseldrag kan vi säga att vi utvecklas från ett jagoreinterat smalt perspektiv där egenintressen avgör vårt etiska handlande, till ett samhällsorienterat och bredare perspektiv med allmänmänskliga principer.

Vidare har flertalet psykologer, filosofer och forskare så som Robert Kegan, Ken Wilber, Don Beck och Clare Graves talat om vår utveckling från en i enkla drag egocentrisk. till etnocentrisk och vidare uppåt till ett världcentrisk perspektiv.

Finns även de, som t.ex. Andrew Cohen och nyss nämnda Ken Wilber, vilka med en vetenskaplig ansats ger sig an det i första ögonblicket metafysiska och med en retorik befriad från religion talar om det icke-dualistiska, eller kosmocentriska, som den yttersta föreningen i ett gemensamt förhållningssätt gentemot livet. Att det är först när vi slutar separera oss själva från vår omgivning och från andra, när “egot” eller rädslan upphört att dominera, som vi når högst, ser bredast, är medvetet närvarande och ett med..ja…den evolutionära livspulsen.

Om förändring är det enda bestående är frågan vart Du för tillfället befinner dig. Vilket omfång ditt perspektiv har och vad du nu agerar utifrån. Troligen beträder du ej längre planen eller gymmet med svarta sulor, men kanske struntar du ibland av ren lättja i att sopsortera, och vem är det i så fall som du lurar? Kanske ingrep du inte heller i en ensidigt grovt kränkande dialog mellan ett par du hört i morse på busshållplatsen? För inte angår väl det dig? Ser ingen mig kan jag spela med svarta sulor. Ser inte fröken mig tar jag ett äpple till…

Hur lämnade du din tunnelbanevagnen eller den gemensame lunchplatsen på jobb? Var den likadan som när du kom, i sämre skick, eller rent av i bättre? Och hur ger Du som förälder bäst understöd till ditt barns utveckling uppåt?

Jag talar i mitt arbete ofta och gärna i termer av behov (via NVC). Vilka behov som inte är tillfredställda hos dig för att Du ska kunna växa och fortsätta UPPÅT. Hur synliggör och sammanflikar vi olika parters behov från att vara dina, till att inbegripa din partner, din familj, dina grannar… Jag kommer att utveckla detta vidare i kommande Veckans Reflektion.

I arbetet med klienterna talar vi också mycket om ansvar, om att ta kontrollen över sitt eget liv. Om att du är den ytterst ansvariga för det som händer dig, för hur du reagerar på företeelser, oberoende om vad som tidigare hänt. Vi synliggör friktionsytor via KBT (Kognitiv Beteendeterapi) modeller och tar tillsammans nästa steg UPPÅT mot nya perspektiv, ökad förståelse, en större moral och ett vidgat ansvarsområde.

/Michael Högberg

Malmö, december 2008.