“Jag fick fan fett med ångest då typ…, tji jag palla se den filmen”, “Jag har ångest inför det här…”, ”Han ger mig ångest”, ”Jag hade sån jäkla ångest i igår”, ”Jag får ångest av den här trista maten”, ”Fan va deppig jag var, du skulle sett”… Visst har vi hört det, och visst har vi brukat ordet ångest för allt möjligt som vi önskar uppleva mindra av. I likhet med att ”jag tror jag dör” så ska detta språkbruk ej tas bokstavligt.

Men saken är den att forskning i Europa såväl som i USA visar att 30 till 50 procent av oss någon gång under vårt liv faller under de psykiska diagnostiska kriterierna för depression. Detta faktum kan tyckas utgöra en slags evolutionär paradox. För visst borde trycket från den evolutionära utvecklingen gjort våra hjärnor resistenta mot detta missförhållande, dessa så höga procenttal?

Detta skulle möjligen kunna förklaras om depressioner, likt en hel rad andra sjukdomar och krampor, är ett resultat av vår allt högre ålder. Men det utgör inte heller någon tillfredställande förklaring då den grupp som har störst sannolikhet att uppleva ångest och depressioner är de i ung ålder.

Kanske kan då depressioner istället förklaras av vår livsstill? Att depressioner uppstått likt allgergier, astma…eller varför inte fettma, som ett resultat av drastiska förändringar i vårt beteende/matvanor. Men även detta finner lite stöd i forskningen. Symptomen för depression har nämligen funnits i många vitt skilda kulturer i alla tider. I småskaliga samhällen i södra Afrika där människor tros leva i miljöer att likna vid de som rådde i vårt evolutionära barndom, såväl som i våra moderna mångmiljonstäder.

Kanske är det så att depression inte alls ska ses som en defekt?

I en nyligen publicerad artikel i Psychological Review hävdar bl.a. Paul W. Andrews (PhD Virginia Institute for Psychiatric and Behavioral Genetics) att depression är en sinnestillstånd, som trots det lidande det medför, ger oss fördelar.

Som bevis pekar Paul bland annat på 5HT1a receptorn, den molekyl i hjärnan som är starkt knuten till serotoninhalten och som påverkas vid stress, är 99% lik den som finns hos bland annat råttor. Detta kan tyda på att den är så viktigt att det naturliga urvalet har bevarat den – hos människor såväl som hos djur.

Vilken skulle då den evolutionära vinsten vara? Underlättar det intensiva grubbleriet problemlösning på lång sikt? Är depression och ångest en stresshanteringsstrategi för att förhindra än större katastrofer? Är depression naturens sätt att säga att du har fått komplexa sociala problem, att medvetandet är helt inriktad på att lösa?

Paul menar att så kan vara fallet. Aptitlöshet och social isoliering har i studier visat sig främja ”grubblerierna”. De terapier som fokuserar på problemlösning har också visat sig vara effektivare i längden än enbart avledning och medicinering.

Självklart går det inte att generalisera alla de olika typer av depressioner och ångesttillstånd till ett ursprung och en funktion, men visst väcker frågorna frågor.

Jag kommer för min del osökt att tänka på då jag i mitten av 90-talet läste filosofi vid Lunds Universitet. Vi hade en slagt historisk överblick av de stora tänkarna där de olika seminariorna tog oss på en kronologisk resa från från de tidiga naturfilosoferna Thales, och vidare genom Platon, Spinoza, Witgenstein, Kant..osv, för att avsluta med Jean Paul Sartre. Förenklat skulle vi kunna säga att existentialismen handlar om våra val, och att de är förenade med ångest. En lättsam slutsats skulle kunna vara att om vi hela tiden är ett med våra val så lever vi, vilket också ger ångest. Så 2000 års kunskap slutade med insikten om att – har du ångest så lever du.

Bör tilläggas att vi i det perspektivet onekligen ”levde” då det var dax för den svettiga salskrivningen. Men som Paul W. Andrews antyder så var det kanske just därför som jag klarade eximinationen. ”Gud vad jag hade ångest”…

/Michael Högberg

Depression as an adaptation for analyzing complex problems.

Andrews, Paul W.; Thomson Jr., J. Anderson