Många av oss har på olika vis tagit del av Roald Dahls barnbok ”Häxorna”. Läst den själv, fått den uppläst av föräldrar eller lärare i skolan. Möjligen har några dessutom sett filmatiseringen på 90-talet. Själv har jag läst boken som liten och sen i vuxen ålder för mina barn.

För oss födda på 60- och 70-talet var denna bok ett lika naturligt inslag som ”Pippi”, ”Gummitarzan” samt vidare till ”Benny boxare” och under tonåren JD Salingers ”Räddaren i nöden”.

För mig, såväl som för mina barn, är avsnittet då den föräldralösa pojken, lekandes med en mus bakom ett podium, hamnar mitt en nationell kongress för häxor, förtäckt under något förtroendeingivande och fromt namn som jag i skrivande stund ej minns. Möjligen ”Sällskapet för kvinnors ideela solidaritet med utsatta barn”, eller något i den stilen.

Känslan som pojken inledningsvis bar på var att detta om något var ett sällskap som skulle ha förståelse för föräldralös pojke som flytt undan vuxenvärldens oförståelse över att han vill leka med sin mus. Men istället förvandlas denna stund till en omvänd häxjakt på pojken som slutligen får finna sig i att tillfångatas och själv förvandlas till en mus av självaste överhäxan inför en imponerande samling underhäxor.

Jag närvarade för en tid sedan på en utbildningsdag under titeln ”Behandling utifrån genusperspektiv” där bl.a. Gudrun Schyman talde. Det dröjde inte många minuter innan jag fick en känsla att likna vid pojkens i Roald Dahls bok. Här var könsmaktsordningen den alena rådande förklaringsmodellen för i stort sett all kvinnoproblematik, och vi som män hängdes ut som ett kollektiv ansvariga för allt orätt.

Det var till och med så att Gudrun förklarade kvinnors idag ökande konsumtion av lådvin med historiska referenser till hur godsherren och storbonden försåg sina drängar och arbetare med alkohol för att försätta dem i ett beroende han sen kunde dra nytta av. På liknande vis anpassar och riktar nu världens män produktion och marknadsföring mot kvinnor med avsikt att få makt över kvinnan. Detta är, bland mycket annat, något som männen som kollektiv bär ansvar för, allt enligt överhäxan Gudrun.

Inte nog med att denna bild och förklaringsmodell ger en osmikrande bild av kvinnan som ett värnlöst offer för omständigheterna (helt i motsats till evolutionsforskningen), utan den går också rakt i kollision med det kvalitativa behandlingsarbetet där det egna aktiva valet och det egna ansvaret betonas, ”Du har huvudrollen i ditt liv”, ”Ingenting bara HÄNDER dig, du är medskapare till det som sker” ”Du väljer din reaktion”…osv, är fraser som frekvent hörs i den professionella behandlingsarbete såväl som inom självhjälpsböcker och coaching.

Gudruns anförande, och flera med henne, visade på en anmärkningsvärd stagniation i sen 60-tals retorik som kan likna vid ännu en bok – ”Kejsarens nya kläder”. Feminismen tycks ha fastnat i en förklaringsmodell som motverkar sitt eget syfte och idag framstår som just…naken.

Vi behöver självfallet ett samhällsperspektiv på behandlings- såväl som jämstäldhetsarbete, men det kan på inga sätt ensamt förklara eller lösa obalanser. Dessutom finns det idag, tillskillnad från 60-talet, mycket teorier såväl som forskning gällande samhällsutvecklingens komplexa väv där man snarare talar om värderingssystem och evolution än kön.

Att lägga ett integrerat synsätt på denna problematik innebär att vi arbetar med ett flertal variabler, förstår, ser och värdesätter dess inbördes samspel.

Att vi på denna karta lägger ett evolutionärt utvecklingsperspektiv inkluderat teorier gällande grundläggande behov och moralutveckling, blir bilden rikare, riktigare och framförallt kan den leda oss framåt, mot en jämställdhet bortom feminism.

Som familjebehandlare möter jag dagligen män såväl som kvinnor i konflikter, ofta i relationer där någon form av våld ömsesidigt förekommer. Är det något som vi behandlare inte behöver är det enkla förklaringsmodeller. Vad som framkommer i det kliniska arbetet är snarare en oerhört komplex väv av en mängd olika variabler. Mellanmänskliga såväl som individuella, medicinska och strukturella.

/Michael Högberg