”Jag håller dig Sam, jag släpper dig inte”, sagt av en mor till sin son. Insvepta i varandra och för en stund insvepta i en illusion av att det är möjligt. Om att något är evigt, att vi kan finnas till för varandra, bli tryggt burna, skapa överblick och säker rundgång genom att vaderade hörnen för någon annan.

Att kunna göra det för någon annan. Att få höra det av någon annan, om så för ett ögonblick. Att på detta vis försöka stanna tiden är samtidigt att brutalt känna den – tiden. Att mänskligt, och med gråten i halsen, konstatera att det enbart är här och nu som vi är.

Visst ligger det nära till hands att binda upp det, tiden, oss… kring något, en större mening och sammanhang som kan konservera denna stund, deras insvepning och ge en mer greppbar mening åt löftena – “jag håller dig, jag släpper dig inte”.

Har ni ingen som håller er nu i sommar, eller famlar mellan tro och vetande, så kan möjligen en tidsskrift svara upp mot behovet av både sällskap och kunskap. Illustrerad vetenskap hade för en tid sedan ett reportage “Religionen har satt spår i evolutionen” som jag varmt rekomenderar.

/Michael Högberg, juli 09.