Blog Image

Veckans Krönika

Passivt snarkande

Vecka 4, 2009. Posted on Sat, January 24, 2009 01:06:04

– kvinnofällan som får män att dela säng med varandra.

För mig är november den tyngsta av årets månader. Mörkret tätnar och dagarna upplevs som allt kortare. November är också tiden precis innan det sedvanliga julpyntandet lyser upp hus och hem. Den nyligen passerade november med sitt hotande vemod motade jag dock i grinden. Detta genom att resa med min dotter till Kanarieöarna för en välbehövlig portion sol samt en stunds mobil- och datorkarantän.

För andra, och möjligen för det stora flertalet, har jag förstått att januari är den månad vilken framkallar det stora tungsinnet. Möjligen är det ett fortsatt tilltagande mörker, trots att dagarna efter den 21 december blir allt längre, i kombination med en av julhandeln havererad hemekonomi som får människor trötta och hängiga.

Och på tal om trötthet så fick jag här om dagen ta del av en undersökning av en vän och kollega som arbetar som läkare inom Previa. Undersökningen gjorde gällande att i runda tal 30% av männen snarkar, medan knappt 20% av kvinnorna uppvisar samma problematik. Forskning slog också fast att kvinnor upplever en förhöjd livskvalitet av att någon gång få sova ensamma i ett annat rum, medan männen upplevde en sänkt livskvalitet av att få sova själva!

Frågor som väcks är om mannens (patriarkatets) behov blir det styrande och allena rådande, eller om kvinnan, mot den fond av eventuell skam och rädsla för att av omgivningen bli betraktad som en familj på väg att separera, verkligen får eller förmår sig själv att tillgodose sina behov.

I dessa tider av ett allt tilltagande rökförbud på arbetsplatser och offentliga platser bör kanske frågan om passivt snarkande också adresseras som ett folkhälsoproblem till våra folkvalda lagstiftare?

Jag vill i så fall vara den första att lägga en motion som enkelt råder bot på denna snarkande kvinnofälla och samtidigt tillfredställer samtligas behov – nämligen att kvinnorna får sova ifred genom att en lagstiftad snarkfri frizon upprättas i hemmet två gånger i månaden, och att de stackars snarkande männen råder bot på sin kvalitetssänkande ensamhet genom att de dessa dagar sover tillsammans.

/Michael Högberg

Göteborg 20 januari 2009



“Vad sysslar ni med…?”

Vecka 51, 2008. Posted on Sat, January 24, 2009 00:56:11

– om kränkande kontaktsökarstrategier i juletid.

Det är två dagar till julafton och jag befinner mig något oväntat julstressandes mitt i konsumtionens högborg – Triangelns köpcentrum i centrala Malmö. Min två äldre barn är med hemlighetsfulla miner på egen hand runt i affärerna för anskaffande av presenter att komplettera de på skolslöjden hopsvarvade eller broderade verken, vilka vi vuxna väntas få på den stundande dopparedagen.

Själv sitter jag tillsammans med min yngsta son Sam (snart 8 månader) och dricker en kopp kaffe (för svindlande 28 kronor). Sam å sin sida nöjer sig med en hemifrån medsmugglad fruktpure vilken jag matar honom med.

Omgivna av en ljudmatta bestående konversationssorl och en surrealistisk fission av olika julsånger ser jag en grupp killar i 14-17 års åldern. Ungdomarna som är av invandrarbakgrund står utanför ingången till en H&M butik iklädda mestadels mörka täckjackor samt keps, alternativt mössa. Således ingen ovanligt, nästan som att se på min egen äldsta son.

Det som fick mig att dröja kvar vid dem var deras systematiska kränkande, eller tragiska kontaktsökarstrategi om man så vill. I grupp spanade de efter främst blonda tjejer/flickor i deras egen ålder, vilka de då de passerade systematiskt valde att stöta ihop med. Helst skulle man ”råka” stöta till sitt offer med överarmen över bysten, vilket tyckes vara mest statusinbringande.

De flesta tjejerna valde icke-konfrontation, fann sig i att bli knuffade, fattade åter balansen, drog kassar eller väskorna till sig och fick skyndsamt vidare.

De tjejer och flickor vilka valde att reagera (vilka oftast var de i par) genom att fråga ”Vad sysslar ni med” eller ”Se dig för”, möttes reflexmässigt av en tillsynes inövad aggression och frisering av de skedda i form av ”Va fan e det”,”Vad snackar du om hora!”, ”Hallå – jag bara går, får man inte gå eller…, sug min…”. De verbala kränkningarna följdes alltid snabbt upp av skratt från kompisarna, inbördes leenden att betrakta som ännu en statusgivande skalp till samlingen, för de övriga att gruppmedlemmarna att överträffa med nästa offer.

Scenen väcker otalet tankar och frågor. Dels gällande civilkurage – om att våga gripa in. Och dels gällande könsmaktsordningen och det dagliga förtryck som kvinnor möter. Tankarna förs även till behovet av aktiva föräldrar samt till den debatt kring segregation, utanförskap och mångkulturalismen vilken följt i spåret av de nu dagliga upploppen på Rosemgård.

Många tankar surrar mellan det att Sam äter sin päronpuré. Mest av allt känner jag en sorg över hur handikappade dessa ungdomar tycks vara i förmågan att kunna ta kontakt och samspela med det motsatta könet. Behovet och viljan fanns ju uppenbart där, H&M är ju ett perfekt ställe för att garanterat träffa på svenska tjejer i den egna åldern. Lika uppenbart är det att de inte fostrats i en miljö där dessa kontakter kunnat ske, övats och där förståelse mellan varken kön eller kulturer skapats.

En hård julstövel i ändan på segregationen och integrationspolitiken. Samt ännu en åt alla de män vilka på olika vis förtrycker och brukar våld mot kvinnor. Under 2007 anmäldes 29 371 fall av kvinnomisshandel, och då är det, enligt Brottsförebyggande rådet, ändå bara 20 procent av dem vilka blir slagna som gör en anmälan.

Låt dock inte, med bakgrund av att ungdomarnas i krönikas har invandrarbakgrund, begränsa våldsfenomenet till vissa etniska grupper. Våld, hot och förtryck utförs oftast av en helt vanlig svensk man, med arbete, social status – och kontrollbehov. Även om gärningsmansprofilen varierar mellan olika studier så är dock män med alkoholproblem alltid högt representerade i all statistik. Så att mot den bakgrunden skylla allt på schabloner likt ”Muhammed på Rosengård” rimmar (nu i juletid) synnerligen dåligt med en islamskt praktiserandes syn på alkohol. I mitt arbete som familje/mansstödjare åt socialförvaltningen möte jag män från alla tänkbara indelningar.

Killmobben löses upp och drar vidare i samma stund som Sams puré tar slut. Snopet tittar Sam på mig. Han är ännu ovetande om att han är en kille, eller drar han redan förmån av privilegierna..? Den knuffade flickans fråga lever kvar ”Vad sysslar ni med?” Hon är åtminstone varse sitt kön, blev idag påmind och förminskad lagom till jul.

“Vad sysslar ni med?” politiker, föräldrar och vuxenvärld. “Vad sysslar ni med?” ni som sitter och dricker ert dyra kaffe och krampaktigt skyller ert icke ingripande på att ni mater er son “Vad sysslar ni med?”.

/Michael Högberg

Malmö december 2008.



Beträd ej planen med svarta sulor

Vecka 50, 2008. Posted on Sat, January 24, 2009 00:22:49

– om perspektiv och vidgat ansvarsområde.

Jag tror att vi alla någon gång, i samband med ett besök i en idrottshall, sett en skylt med uppmaningen “Beträd ej planen med svarta sulor”. Jag tror också att vi alla, åtminstone som ung, vid något tillfälle brutit mot denna uppmaning.

Då jag som knappt nykläckt tonåring spelade badminton samt innebandy med mina jämnåriga vänner, först i skånska Skurup där jag som ung under en tid bodde, och sedermera i Malmö, hände det att vi då och då bröt mot denna uppmaning. Antingen för att man glömt sina inneskor, fått med sig fel eller för att man helt enkelt inte orkade eller “pallade” byta om till skor som ej förstörde golvet. Min upplevelse och mina behov var då de viktigast och centrala i min världsbild. Såg ingen personal eller vaktmästare oss så var det okej att bryta mot regeln.

Då jag idag vid tillfälle spelar badminton, vilket förövrigt inte sker fullt så ofta som det borde, tar jag efter avverkat pass osjälviskt och av ren reflex en kvarglömd läskburk på planen brevid och slänger den i papperskorgen på väg ut.

Utan att tillskriva mig själv några helgonlika egenskaper så visar denna oreflekterade handling på att mitt ansvarsområde med åren vidgats. Allt handlar inte länge om enbart mina högst egoistiska behov för vilka allt annat är underordnat. Mitt ansvarsområde har vidgats till att numera inbegripa inte bara min och mina medspelares upplevelse, utan även vår badmintonplan och de intilliggande banorna.

Men inte tar det väl slut där…? Åtmintone borde det inte det. utan istället och med rätt understöd konstant fortsätta UPPÅT, vidgas och inbegripa hela badmintonhallen, hela anläggningen, kvarteret, stadsdelen, staden, länet, landet, Europa, världen, jorden…

Som unga tenderar man att tro att det är kring en själv som allt kretsar. Men inte ens jorden är centrum, utan det är ju kring solen vi kretsar som i sin tur kretsar runt…

Den amerikanske utvecklingspsykologen Lawrence Kohlberg är en av de mest välkända och tongivande i kartläggandet av människans moralutveckling. Carol Gilligan en annan som kritiserat och vidareutvecklat Kohlbergs teorier.

Inspirerad av Jean Piagets bygger Kohlbergs välkända teori på att våra moraliska överväganden, som är en förutsättning för ett etiskt beteende, bygger på sex identifierbara utvecklingsfaser. Med enkla penseldrag kan vi säga att vi utvecklas från ett jagoreinterat smalt perspektiv där egenintressen avgör vårt etiska handlande, till ett samhällsorienterat och bredare perspektiv med allmänmänskliga principer.

Vidare har flertalet psykologer, filosofer och forskare så som Robert Kegan, Ken Wilber, Don Beck och Clare Graves talat om vår utveckling från en i enkla drag egocentrisk. till etnocentrisk och vidare uppåt till ett världcentrisk perspektiv.

Finns även de, som t.ex. Andrew Cohen och nyss nämnda Ken Wilber, vilka med en vetenskaplig ansats ger sig an det i första ögonblicket metafysiska och med en retorik befriad från religion talar om det icke-dualistiska, eller kosmocentriska, som den yttersta föreningen i ett gemensamt förhållningssätt gentemot livet. Att det är först när vi slutar separera oss själva från vår omgivning och från andra, när “egot” eller rädslan upphört att dominera, som vi når högst, ser bredast, är medvetet närvarande och ett med..ja…den evolutionära livspulsen.

Om förändring är det enda bestående är frågan vart Du för tillfället befinner dig. Vilket omfång ditt perspektiv har och vad du nu agerar utifrån. Troligen beträder du ej längre planen eller gymmet med svarta sulor, men kanske struntar du ibland av ren lättja i att sopsortera, och vem är det i så fall som du lurar? Kanske ingrep du inte heller i en ensidigt grovt kränkande dialog mellan ett par du hört i morse på busshållplatsen? För inte angår väl det dig? Ser ingen mig kan jag spela med svarta sulor. Ser inte fröken mig tar jag ett äpple till…

Hur lämnade du din tunnelbanevagnen eller den gemensame lunchplatsen på jobb? Var den likadan som när du kom, i sämre skick, eller rent av i bättre? Och hur ger Du som förälder bäst understöd till ditt barns utveckling uppåt?

Jag talar i mitt arbete ofta och gärna i termer av behov (via NVC). Vilka behov som inte är tillfredställda hos dig för att Du ska kunna växa och fortsätta UPPÅT. Hur synliggör och sammanflikar vi olika parters behov från att vara dina, till att inbegripa din partner, din familj, dina grannar… Jag kommer att utveckla detta vidare i kommande Veckans Reflektion.

I arbetet med klienterna talar vi också mycket om ansvar, om att ta kontrollen över sitt eget liv. Om att du är den ytterst ansvariga för det som händer dig, för hur du reagerar på företeelser, oberoende om vad som tidigare hänt. Vi synliggör friktionsytor via KBT (Kognitiv Beteendeterapi) modeller och tar tillsammans nästa steg UPPÅT mot nya perspektiv, ökad förståelse, en större moral och ett vidgat ansvarsområde.

/Michael Högberg

Malmö, december 2008.