Blog Image

Veckans Krönika

Hit och ännu längre

Vecka 51, 2009 Posted on Fri, December 18, 2009 13:28:50

För några dagar sedan fick jag något som jag inte fått sedan första året jag fick körkort – nämligen bensinstopp. Då det tidigare begav sig kunde jag skylla på min ringa ålder och tillika bristande erfarenhet av trafik, bil och dess tillhörande planering. Jag kan möjligen även lägga skulden på min dåvarande bil, en Opel Rekord med fler fel än rätt. Dess oberäknerlighet, tunga styrning och ringa instrumentering gjorde onekligen sitt för att göra bilfärden till allt annat än angenäm. Det enda Opel var riktigt bra på var att rosta.

Så idag, en handfull bilar senare, sitter jag med otaliga mils erfarenhet och dessutom med en (ibland överdrivet) informativ färddator som pedagogiskt förklarar sträckor, bränsleförbrukning och hur långt jag har kvar att köra tills dess att jag måsta tanka. Det borde inte gå att få bensinstopp, men det fick jag, och dessutom inte var som helst. Bilen började hacka mitt på självaste motorvägen mellan Lund och Malmö. På en av Sverige kanske mest trafikerade sträckor och dessutom klockan kvart i sex på kvällen. Jag hade inget annat val än att med livet som insats styra in till sidan på den på tok för smala väggrenen. Klev därefter ut via passagerardörren för att inte riskera få dörren avryckt av passerande fordon, därpå över räcket och upp i ett intilliggande buskage där jag skylade för regnet på välbehövligt avstånd från bilen. Bilen som jag föreställde mig att när som helst blir påkörd av en i väggrenen körande lastbil.

I väntan på assistans började jag, för att hålla värmen uppe, se mig om i buskaget. Platsen som tycktes vara platsen som gud glömde, fann jag då ögonen börjat vänja sig till min förvåning en gammal färgburk av större snitt en bit in. Jag tog några steg till och upptäckte ett stacket/plank/vägg, en slags ljudreducerare skulle jag tro, som sträckte sig utmed delar av vägen. På denna hade någon, troligen med färgen från burken, till min förvåning skrivit ”Hit”! Jag vet ej om upphovsmannen åsyftat den amerikanska innebörden, hit som i en musikhit, eller hit som i att slå. Till mig talade i alla fall det svenska ordet – hit. Att jag tagit mit hit, att det var hit in jag skulle…osv. Mitt i alla kyla, stress och tankar på förseningar och utebliven hämtmat som aldrig smakar bättre än i just sin fråvaro, kittlade detta enkla ord min existentiella nerv. Med ryggen mot de hundtals passerande bilarna och den öronbedövande ljudmattan, stirrade och förtrollades jag av ordet. Hit. Det var hit jag kommit.

I fickan har jag tre mobiler, en privat, en för klientkontakter tillhörande socialförvaltningen och en till mitt egna företag. På ryggen har jag min netbook med mobilt och näst intill konstant internet uppkoppling. Jag hade idag bland annat sammanställt ett kompendium, haft ett mycket tufft parsamtal i Hässleholm, därefter mellanlandat i ett öppenvårdsuppdrag åt en familj i Höör. På väg in till Malmö lyssnade jag på Anna Kåvers ljudbok ”KBT i utveckling” inför nästa veckas heldag på Psykologpartners, samtidigt som jag i telefonen förhandlade med sambon om vilket snabbmatsställe jag skulle hämta mat ifrån. Väl hemma skulle jag idag öva på några jullåtar på pianot som jag skulle spela på ett luciafirande tidigt på morgonen därpå, varefter jag ska vara på ett lunchmöte på Malmö Högskola. Utanpå detta var ett av mina barn sjuka, och just det – julen närmar sig dessutom…

Att jag mitt i detta icke observerat varningen om det låga bränsleläget var en varning i sig. Planket med ordet ”Hit” blev till en ofrånkomlig och osökt Mindfullness-övning, vilken jag titt som tätt uppmanar mina klienter till. Att under en minut betrakta ett träd, att låååångsamt skriva sitt namn, andningsövningar…mm. Nu stod jag här, och något tvingade mig till samma välbehövliga behandlingsintervention. Närvaro, acceptans, andningen… Vilka överskott respektive underskott av overta samt koverta beteenden har jag, vad är viktigaste för mig just nu, imorgon….vad i detta kan jag påverka…osv… Egenterapi vid motorvägen, med ryggen mot civilisationens snabba framfart, stirrandets på ett plank. Det var knappt att jag märkte när undsättningen väl kom (hit) 30 minuter senare. Och kanske hade den verkliga räddningen redan varit här under den tid som passerat i väntan.



Även män utsatta för våld i nära relationer

Vecka 41, 2009 Posted on Fri, October 09, 2009 08:05:42

(“Våld mot män ignoreras”, publicerad i Sydsvenska Dagbladet 9 okt 2009

även SDS nätupplaga här)


I dagens Sverige finns det en god medvetenhet om att mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem som måste tas på allvar. Det satsas hundratals miljoner kronor per mandatperiod i statliga medel för att kommat till rätta med problemet – bland annat genom att stödja kvinnojourer – och fenomenet får en hel del mediautrymme. Regeringens handlingsplan mot våld (2007/08:39) har som fokus att “bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer”. Vi tycker det är bra att relationsvåldet som kvinnor utsätts för uppmärksammas, och vi stödjer till fullo de resurser som satsas på att förebygga detta våld samt hjälpa offren.

Samtidigt talas det i princip aldrig om kvinnors våld mot män, och vad detta våld har för negativa konsekvenser. Troligen beror detta på att den rådande förklaringsmodellen till partnervåld är den s k könsmaktsordningen. Den förra regeringen skriver (Skr 2002/03:140) att “vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade”. Detta har lett till att den forskning som ofta åberopas i den svenska debatten kring partnervåld baseras på studier av enbart kvinnliga offer, såsom ”Slagen dam” (Lundgren 2001).

Det kommer dock fler och fler signaler om att våld i nära relationer är mer komplext än vi tidigare trott. Brottsförebyggande rådet har nyligen konstaterat (rapport 2009:12) att det i Sverige saknas kunskap om i vilken utsträckning män utsätts för våld i nära relationer, och att man inte bör låsa fast sig vid könsmaktsordningen som förklaringsmodell.

Stora, nationella undersökningar från Norge och Storbritannien kan redan idag ge oss en ledtråd om hur situationen ser ut i Sverige. Dessa undersökningar visar att c:a 5 procent av både män och kvinnor blivit utsatta för våld av sin partner under det senaste året, och att c:a 25 procent av kvinnorna och 20 procent av männen blivit det under sin livstid. Således är även kvinnors våld mot män ett betydande samhällsproblem, och forskningen ger inget stöd för teorin om könsmaktsordning.

Samtidigt visar studierna att kvinnor oftare är kroniskt utsatta, och blir skadade 2-3 gånger så ofta som män, vilket tyder på att våldet i genomsnitt får allvarligare konsekvenser för kvinnor. Männens lidande är dock helt osynliggjort i samhällsdebatten, och det läggs inte en enda krona på att specifikt hjälpa män som blir slagna av sin kvinna, vilket gör att situationen för slagna män är minst sagt prekär.

Den kliniska verklighet som behandlare möter ger ofta, i likhet med ovan nämnda forskning, en långt mer komplex bild av partnervåld än den som hörs i den offentliga debatten. När våld finns i en nära relation är det ofta ömsesidigt, liksom behovet av makt och kontroll, även om strategierna skiljer sig något mellan könen. Livskriser, drogproblematik samt brister i kommunikation- och konflikthanteringsverktyg är underliggande och ofta ömsesidiga faktorer.

Vi kan endast komma till rätta med våldet i nära relationer om vi har en korrekt bild av vem som utövar våldet och varför man utövar detta våld. Idag tenderar den offentliga debatten att allt som oftast vara ideologiskt präglad samt baserad på ofullständig forskning. Vi anser därför att det är hög tid att vi får en mer nyanserad debatt kring våldet i nära relationer.

Pelle Billing, leg läkare
Michael Högberg, familjeterapeut



“Jag fick fan fett med ångest då typ

Vecka 38, 2009 Posted on Mon, September 14, 2009 15:59:11

“Jag fick fan fett med ångest då typ…, tji jag palla se den filmen”, “Jag har ångest inför det här…”, ”Han ger mig ångest”, ”Jag hade sån jäkla ångest i igår”, ”Jag får ångest av den här trista maten”, ”Fan va deppig jag var, du skulle sett”… Visst har vi hört det, och visst har vi brukat ordet ångest för allt möjligt som vi önskar uppleva mindra av. I likhet med att ”jag tror jag dör” så ska detta språkbruk ej tas bokstavligt.

Men saken är den att forskning i Europa såväl som i USA visar att 30 till 50 procent av oss någon gång under vårt liv faller under de psykiska diagnostiska kriterierna för depression. Detta faktum kan tyckas utgöra en slags evolutionär paradox. För visst borde trycket från den evolutionära utvecklingen gjort våra hjärnor resistenta mot detta missförhållande, dessa så höga procenttal?

Detta skulle möjligen kunna förklaras om depressioner, likt en hel rad andra sjukdomar och krampor, är ett resultat av vår allt högre ålder. Men det utgör inte heller någon tillfredställande förklaring då den grupp som har störst sannolikhet att uppleva ångest och depressioner är de i ung ålder.

Kanske kan då depressioner istället förklaras av vår livsstill? Att depressioner uppstått likt allgergier, astma…eller varför inte fettma, som ett resultat av drastiska förändringar i vårt beteende/matvanor. Men även detta finner lite stöd i forskningen. Symptomen för depression har nämligen funnits i många vitt skilda kulturer i alla tider. I småskaliga samhällen i södra Afrika där människor tros leva i miljöer att likna vid de som rådde i vårt evolutionära barndom, såväl som i våra moderna mångmiljonstäder.

Kanske är det så att depression inte alls ska ses som en defekt?

I en nyligen publicerad artikel i Psychological Review hävdar bl.a. Paul W. Andrews (PhD Virginia Institute for Psychiatric and Behavioral Genetics) att depression är en sinnestillstånd, som trots det lidande det medför, ger oss fördelar.

Som bevis pekar Paul bland annat på 5HT1a receptorn, den molekyl i hjärnan som är starkt knuten till serotoninhalten och som påverkas vid stress, är 99% lik den som finns hos bland annat råttor. Detta kan tyda på att den är så viktigt att det naturliga urvalet har bevarat den – hos människor såväl som hos djur.

Vilken skulle då den evolutionära vinsten vara? Underlättar det intensiva grubbleriet problemlösning på lång sikt? Är depression och ångest en stresshanteringsstrategi för att förhindra än större katastrofer? Är depression naturens sätt att säga att du har fått komplexa sociala problem, att medvetandet är helt inriktad på att lösa?

Paul menar att så kan vara fallet. Aptitlöshet och social isoliering har i studier visat sig främja ”grubblerierna”. De terapier som fokuserar på problemlösning har också visat sig vara effektivare i längden än enbart avledning och medicinering.

Självklart går det inte att generalisera alla de olika typer av depressioner och ångesttillstånd till ett ursprung och en funktion, men visst väcker frågorna frågor.

Jag kommer för min del osökt att tänka på då jag i mitten av 90-talet läste filosofi vid Lunds Universitet. Vi hade en slagt historisk överblick av de stora tänkarna där de olika seminariorna tog oss på en kronologisk resa från från de tidiga naturfilosoferna Thales, och vidare genom Platon, Spinoza, Witgenstein, Kant..osv, för att avsluta med Jean Paul Sartre. Förenklat skulle vi kunna säga att existentialismen handlar om våra val, och att de är förenade med ångest. En lättsam slutsats skulle kunna vara att om vi hela tiden är ett med våra val så lever vi, vilket också ger ångest. Så 2000 års kunskap slutade med insikten om att – har du ångest så lever du.

Bör tilläggas att vi i det perspektivet onekligen ”levde” då det var dax för den svettiga salskrivningen. Men som Paul W. Andrews antyder så var det kanske just därför som jag klarade eximinationen. ”Gud vad jag hade ångest”…

/Michael Högberg

Depression as an adaptation for analyzing complex problems.

Andrews, Paul W.; Thomson Jr., J. Anderson



“På tal om mobbning – och det som görs”

Vecka 33, 2009 Posted on Wed, August 12, 2009 22:48:52

I veckan kom Skolverkets rapport På tal om mobbning – och det som görs” (läs även ”Mobbning i nordiska skolor – Kartläggning av forskning om och nationella åtgärder mot mobbning i nordiska skolor”). Fyra forskare har under ledning av Gun-Marie Frånman, universitetslektor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet, skärskådat skolans olika s.k. antimobbningsprogram såsom Stegvis, Friends, SET…m.fl.

Samtliga program får enligt utredningen kritik för sina vetenskapliga brister, där enbart vissa delar i programmen besitter evidens. Men den främsta och kanske största kritiken avser att programmens utformning bygger på psykologisk- och ej från pedagogisk teori. och att lärarna ”… förutsätts i stället arbeta med redskap som de inte utbildats eller har kompetens för”.

Jag instämmer i kritiken, vilken egentligen borde riktas mot Sveriges lärarutbildningar. Jag har under mina snart 13 år inom skolan., som konsult såväl som lärare, föreläst, arbetat och på olika vis varit i kontakt med säkert ett 100 tal skolor runt om i Sverige. Varje gång jag ställs inför ett nytt auditorium frågar jag hur många som haft konflikthantering i sin utbildning, varpå enbart en handfull ger bifall.

Visst har det på sina håll blivit bättre men Sveriges skolor brister i kunskap om grundläggande konflikthantering, teori såväl som praktiska verktyg, om detta råder inget tvivel. Skolans värld saknar även en tradition av pedagogisk (och psykologisk) handledning. Handledning, vilket är ett naturligt inslag i de flesta andra yrkesgrupper betraktas inom skolans värld som något som dåliga lärare eller arbetslag straffas med de få gånger det sker.

Läraren och arbetslaget förväntas klara allt. Få yrkeskårer lider av ett sådant duktighetsok som just läraren. Fortfarande är det i mångt och mycket ett ensamyrke där man ska vara fläckfritt duktig gentemot eleverna, gentemot föräldrarna, andra kollegor samt skolledningen, Skolverket…m.fl.

De hundratals lärare som jag årligen möter brister sällan i just den goda ambitionen, men lider av dessa och saknar mer än något annat grundläggande kunskaper inom konflikthantering och det som lite slarvigt sammanfattas i psykologisk teori. Ett av högskolorna pinsamt eftersatt område.

Att man i detta skede väljer enkla vägar och kvicka packet likt Friends är inte konstigt. Särskilt inte då skolans läroplanerna för varje revidering mer och mer betonar det sociala ansvaret, upprättande av likabehandlingsplan, samt att de vite vilka skolor postumt tilldelats för tidigare elevers utsatthet för mobbning ökar i frekvens och bidrar till dålig publicitet.

Antimobbningsprogrammens problem, i likhet med den kritik jag och läkaren Pelle Billing tidigare riktat mot differensen mellan forskningen, behandlarens kliniska arbete och den rådande ideologiskt präglade mediabilden då det gäller våld i nära relationer, är stort. Detta pekar Frånmans utredning mycket vaket på.

Om Frinds skriver hon att de ”…i hög grad inrikta sig mot könsmaktsordningen och hetronormer” i sin förklaringmodell av mobbning och att ”det är mycket snävt”. Att Friends, i likhet med många andra, främst utgår från normer om genus och sexuell läggning är en farlig förenklig som går stick i stäv med rådande nationell och internationell forskning. Att lärarutbildningarna inte i tillräckligt hög utsträckning ger sina studenter rätt kunskap går å sin sida stick i stä med uppdraget, även om vissa högskolor numera, om än i blygsam skala, erbjuder kurser i konflikthantering för sina lärarstudenter.

Lärarens enskilda kunskaper är inte lösningen på allt, utan det är en betydligt komplexare väv än så, och jag talar ju allt som oftast om att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, men utredningen pekar likväl på en rad viktiga problem värda att uppmärksamma.

Läs mer om Michaels arbete i skolan här.

Ta del av Skolverkets utredning “På tal om mobbning” här

samt “Mobbning i nordiska skolor” här.



“Men Gudrun har ju inga kläder på sig!”

Vecka 31, 2009 Posted on Tue, July 28, 2009 11:48:42

Många av oss har på olika vis tagit del av Roald Dahls barnbok ”Häxorna”. Läst den själv, fått den uppläst av föräldrar eller lärare i skolan. Möjligen har några dessutom sett filmatiseringen på 90-talet. Själv har jag läst boken som liten och sen i vuxen ålder för mina barn.

För oss födda på 60- och 70-talet var denna bok ett lika naturligt inslag som ”Pippi”, ”Gummitarzan” samt vidare till ”Benny boxare” och under tonåren JD Salingers ”Räddaren i nöden”.

För mig, såväl som för mina barn, är avsnittet då den föräldralösa pojken, lekandes med en mus bakom ett podium, hamnar mitt en nationell kongress för häxor, förtäckt under något förtroendeingivande och fromt namn som jag i skrivande stund ej minns. Möjligen ”Sällskapet för kvinnors ideela solidaritet med utsatta barn”, eller något i den stilen.

Känslan som pojken inledningsvis bar på var att detta om något var ett sällskap som skulle ha förståelse för föräldralös pojke som flytt undan vuxenvärldens oförståelse över att han vill leka med sin mus. Men istället förvandlas denna stund till en omvänd häxjakt på pojken som slutligen får finna sig i att tillfångatas och själv förvandlas till en mus av självaste överhäxan inför en imponerande samling underhäxor.

Jag närvarade för en tid sedan på en utbildningsdag under titeln ”Behandling utifrån genusperspektiv” där bl.a. Gudrun Schyman talde. Det dröjde inte många minuter innan jag fick en känsla att likna vid pojkens i Roald Dahls bok. Här var könsmaktsordningen den alena rådande förklaringsmodellen för i stort sett all kvinnoproblematik, och vi som män hängdes ut som ett kollektiv ansvariga för allt orätt.

Det var till och med så att Gudrun förklarade kvinnors idag ökande konsumtion av lådvin med historiska referenser till hur godsherren och storbonden försåg sina drängar och arbetare med alkohol för att försätta dem i ett beroende han sen kunde dra nytta av. På liknande vis anpassar och riktar nu världens män produktion och marknadsföring mot kvinnor med avsikt att få makt över kvinnan. Detta är, bland mycket annat, något som männen som kollektiv bär ansvar för, allt enligt överhäxan Gudrun.

Inte nog med att denna bild och förklaringsmodell ger en osmikrande bild av kvinnan som ett värnlöst offer för omständigheterna (helt i motsats till evolutionsforskningen), utan den går också rakt i kollision med det kvalitativa behandlingsarbetet där det egna aktiva valet och det egna ansvaret betonas, ”Du har huvudrollen i ditt liv”, ”Ingenting bara HÄNDER dig, du är medskapare till det som sker” ”Du väljer din reaktion”…osv, är fraser som frekvent hörs i den professionella behandlingsarbete såväl som inom självhjälpsböcker och coaching.

Gudruns anförande, och flera med henne, visade på en anmärkningsvärd stagniation i sen 60-tals retorik som kan likna vid ännu en bok – ”Kejsarens nya kläder”. Feminismen tycks ha fastnat i en förklaringsmodell som motverkar sitt eget syfte och idag framstår som just…naken.

Vi behöver självfallet ett samhällsperspektiv på behandlings- såväl som jämstäldhetsarbete, men det kan på inga sätt ensamt förklara eller lösa obalanser. Dessutom finns det idag, tillskillnad från 60-talet, mycket teorier såväl som forskning gällande samhällsutvecklingens komplexa väv där man snarare talar om värderingssystem och evolution än kön.

Att lägga ett integrerat synsätt på denna problematik innebär att vi arbetar med ett flertal variabler, förstår, ser och värdesätter dess inbördes samspel.

Att vi på denna karta lägger ett evolutionärt utvecklingsperspektiv inkluderat teorier gällande grundläggande behov och moralutveckling, blir bilden rikare, riktigare och framförallt kan den leda oss framåt, mot en jämställdhet bortom feminism.

Som familjebehandlare möter jag dagligen män såväl som kvinnor i konflikter, ofta i relationer där någon form av våld ömsesidigt förekommer. Är det något som vi behandlare inte behöver är det enkla förklaringsmodeller. Vad som framkommer i det kliniska arbetet är snarare en oerhört komplex väv av en mängd olika variabler. Mellanmänskliga såväl som individuella, medicinska och strukturella.

/Michael Högberg



Jag håller dig

Vecka 28, 2009 Posted on Fri, July 10, 2009 07:16:55

”Jag håller dig Sam, jag släpper dig inte”, sagt av en mor till sin son. Insvepta i varandra och för en stund insvepta i en illusion av att det är möjligt. Om att något är evigt, att vi kan finnas till för varandra, bli tryggt burna, skapa överblick och säker rundgång genom att vaderade hörnen för någon annan.

Att kunna göra det för någon annan. Att få höra det av någon annan, om så för ett ögonblick. Att på detta vis försöka stanna tiden är samtidigt att brutalt känna den – tiden. Att mänskligt, och med gråten i halsen, konstatera att det enbart är här och nu som vi är.

Visst ligger det nära till hands att binda upp det, tiden, oss… kring något, en större mening och sammanhang som kan konservera denna stund, deras insvepning och ge en mer greppbar mening åt löftena – “jag håller dig, jag släpper dig inte”.

Har ni ingen som håller er nu i sommar, eller famlar mellan tro och vetande, så kan möjligen en tidsskrift svara upp mot behovet av både sällskap och kunskap. Illustrerad vetenskap hade för en tid sedan ett reportage “Religionen har satt spår i evolutionen” som jag varmt rekomenderar.

/Michael Högberg, juli 09.



Fallet dagen efter

Vecka 27, 2009 Posted on Thu, July 02, 2009 22:44:17

Fallet dagen efter.

Att komma in till akuten dagen efter midsommar med ett blåslaget barn och säga att det ramlat i trappan, väcker för min del onekligen yrkesskadade referenser. I kombination med min stundtals påtalade sjuka humor var det med en märklig knippe känslor som min sambo och jag för första gången gemensamt tog vår son till sjukvården med anledning av att något akut inträffat.

Det var ingen fara med huvudet eller ögat efter det att han fallit i stugans trappa ut mot trädgården. Men till vår stora förvåning hittade läkaren istället öroninflamation i hans vänstra öra. Det är lite som att åka till IKEA för att handla den hylla man omsorgsfullt sett ut, för att på plats upptäcka att den utgått och istället komma hem impulsköp i form sv en matta som man tvivelaktigt behöver. Spännande och oväntat utan att nödvändigtvis vara bra.

På tal om “dagen efter” så var midsommar en trevlig men alkoholmässigt snustorr tillställning som i enkelhet tillbringades i stugan med två vänner och deras med vår son jämnåriga barn. Att mannen i sällskapet är en av mina barndomsidoler är outtalat och lika surrealistiskt som besöket på akuten. Men det är väl så livet är, spännande och oväntat, i sina ljusa såväl som i sina mörkare stunder.

/Michael Högberg – juni 09



Prevention?

Vecka 6, 2009 Posted on Mon, February 02, 2009 00:03:39

”Prevention – är inte det det enda som skolan sysslar med?”

”Prevention – är inte det det enda som skolan sysslar med? Att förebygga och förbereda eleverna på alla tänkbara vis?”, sa en kvinna till mig under en konferens i Sollentuna för ett tag sedan då vi var några stycken som talade kring avsaknad av god prevention inom skolan.

Hennes fråga har jag burit med mig ett tag, dels för att den rymde spår av den gamla slitna polemiken mellan de som saknar kunskapsmål och de som åberopar sociala mål. Men också för att den lite naivt och själklart pekade på det samband som finns och borde finnas dem emellan.

I dagarna är det ett år sedan nationalekonomierna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog kom med den uppmärksammade rapporten ”Bättre att stämma i bäcken än i ån”, i vilken dom räknat ut vad utanförskapet kostar samhället. Det omätbara resultatet i mänskligt lidande talar i mångt och mycket för sig själv, och det är i de spillror vilka jag om mina kollegor harvar efter bästa förmåga. Det intressanta med rapporten var istället den krasst ekonomiska aspekten, och synliggörandet av de oerhörda vinster vilka samhället har att göra på en tidig och god prevention inom skolan och socialtjänst.

Skulle vi sätta in alla tänkbara åtgärder på en elev i årskurs 8, kontakt på BUP, familjehemsplacering, åtgärdsprogram i skolan, kontaktperson, ART-program…mm till en kostnad på 500 000:-, så skulle det räcka med att vi lyckades med 1 på 80 för att det skulle gå ihop samhällsekonomiskt. Detta ställt mot ett liv i stora dela präglar av utanförskap, räknat på ett 30 årigt utanförskap förorsakat av drogmissbruk, arbetslöshet eller/och sjukskrivning.

För den kostnad en enda missbrukare förorsakar samhället skulle man kunna arbeta förebyggande och driva en ungdomsmottagning i åtta år och finansiera 50 000 besök på en sådan mottagning. Eller kunna finansiera skolkuratorer till 43 000 barn.

Fortfarande kommer jag, flera gånger i månaden, på ett eller annat sätt i kontakt med skolor där det ej finns ett systematiskt preventionsarbete med sociala mål mot mobbing och dylikt, Varken Livsviktigt, Stegvis, EQ, SET, eller kamratstödjareprogram. I vissa skolor finns kunskapen men tillämpas inte. Till saken hör ju självklart att jag mestadels kommer i kontakt med skolor där det har havererat på ett eller annat vis, kanske på grund av avsaknad av just god prevention. Men då vi för en vecka sedan via generaldirektör Ann-Marie kunde ta del av Skolinspektionens undersökning av 1500 grundskolor visade det sig att 48 procent av skolorna hade brister i sina system, likabehandlingsplaner och rutiner för att arbeta mot kränkande behandling – 48 procent!

Så svaret på den inledande frågan blir ”Ja, det är möjligen det enda skolor arbetar med, men enbart 52 procent lyckas”, och sett utifrån Ingvar Nilssons och Anders Wadeskogs rapport så är den ineffektiviteten en riktigt, riktigt dyr affär för oss.



Passivt snarkande

Vecka 4, 2009. Posted on Sat, January 24, 2009 01:06:04

– kvinnofällan som får män att dela säng med varandra.

För mig är november den tyngsta av årets månader. Mörkret tätnar och dagarna upplevs som allt kortare. November är också tiden precis innan det sedvanliga julpyntandet lyser upp hus och hem. Den nyligen passerade november med sitt hotande vemod motade jag dock i grinden. Detta genom att resa med min dotter till Kanarieöarna för en välbehövlig portion sol samt en stunds mobil- och datorkarantän.

För andra, och möjligen för det stora flertalet, har jag förstått att januari är den månad vilken framkallar det stora tungsinnet. Möjligen är det ett fortsatt tilltagande mörker, trots att dagarna efter den 21 december blir allt längre, i kombination med en av julhandeln havererad hemekonomi som får människor trötta och hängiga.

Och på tal om trötthet så fick jag här om dagen ta del av en undersökning av en vän och kollega som arbetar som läkare inom Previa. Undersökningen gjorde gällande att i runda tal 30% av männen snarkar, medan knappt 20% av kvinnorna uppvisar samma problematik. Forskning slog också fast att kvinnor upplever en förhöjd livskvalitet av att någon gång få sova ensamma i ett annat rum, medan männen upplevde en sänkt livskvalitet av att få sova själva!

Frågor som väcks är om mannens (patriarkatets) behov blir det styrande och allena rådande, eller om kvinnan, mot den fond av eventuell skam och rädsla för att av omgivningen bli betraktad som en familj på väg att separera, verkligen får eller förmår sig själv att tillgodose sina behov.

I dessa tider av ett allt tilltagande rökförbud på arbetsplatser och offentliga platser bör kanske frågan om passivt snarkande också adresseras som ett folkhälsoproblem till våra folkvalda lagstiftare?

Jag vill i så fall vara den första att lägga en motion som enkelt råder bot på denna snarkande kvinnofälla och samtidigt tillfredställer samtligas behov – nämligen att kvinnorna får sova ifred genom att en lagstiftad snarkfri frizon upprättas i hemmet två gånger i månaden, och att de stackars snarkande männen råder bot på sin kvalitetssänkande ensamhet genom att de dessa dagar sover tillsammans.

/Michael Högberg

Göteborg 20 januari 2009



“Vad sysslar ni med…?”

Vecka 51, 2008. Posted on Sat, January 24, 2009 00:56:11

– om kränkande kontaktsökarstrategier i juletid.

Det är två dagar till julafton och jag befinner mig något oväntat julstressandes mitt i konsumtionens högborg – Triangelns köpcentrum i centrala Malmö. Min två äldre barn är med hemlighetsfulla miner på egen hand runt i affärerna för anskaffande av presenter att komplettera de på skolslöjden hopsvarvade eller broderade verken, vilka vi vuxna väntas få på den stundande dopparedagen.

Själv sitter jag tillsammans med min yngsta son Sam (snart 8 månader) och dricker en kopp kaffe (för svindlande 28 kronor). Sam å sin sida nöjer sig med en hemifrån medsmugglad fruktpure vilken jag matar honom med.

Omgivna av en ljudmatta bestående konversationssorl och en surrealistisk fission av olika julsånger ser jag en grupp killar i 14-17 års åldern. Ungdomarna som är av invandrarbakgrund står utanför ingången till en H&M butik iklädda mestadels mörka täckjackor samt keps, alternativt mössa. Således ingen ovanligt, nästan som att se på min egen äldsta son.

Det som fick mig att dröja kvar vid dem var deras systematiska kränkande, eller tragiska kontaktsökarstrategi om man så vill. I grupp spanade de efter främst blonda tjejer/flickor i deras egen ålder, vilka de då de passerade systematiskt valde att stöta ihop med. Helst skulle man ”råka” stöta till sitt offer med överarmen över bysten, vilket tyckes vara mest statusinbringande.

De flesta tjejerna valde icke-konfrontation, fann sig i att bli knuffade, fattade åter balansen, drog kassar eller väskorna till sig och fick skyndsamt vidare.

De tjejer och flickor vilka valde att reagera (vilka oftast var de i par) genom att fråga ”Vad sysslar ni med” eller ”Se dig för”, möttes reflexmässigt av en tillsynes inövad aggression och frisering av de skedda i form av ”Va fan e det”,”Vad snackar du om hora!”, ”Hallå – jag bara går, får man inte gå eller…, sug min…”. De verbala kränkningarna följdes alltid snabbt upp av skratt från kompisarna, inbördes leenden att betrakta som ännu en statusgivande skalp till samlingen, för de övriga att gruppmedlemmarna att överträffa med nästa offer.

Scenen väcker otalet tankar och frågor. Dels gällande civilkurage – om att våga gripa in. Och dels gällande könsmaktsordningen och det dagliga förtryck som kvinnor möter. Tankarna förs även till behovet av aktiva föräldrar samt till den debatt kring segregation, utanförskap och mångkulturalismen vilken följt i spåret av de nu dagliga upploppen på Rosemgård.

Många tankar surrar mellan det att Sam äter sin päronpuré. Mest av allt känner jag en sorg över hur handikappade dessa ungdomar tycks vara i förmågan att kunna ta kontakt och samspela med det motsatta könet. Behovet och viljan fanns ju uppenbart där, H&M är ju ett perfekt ställe för att garanterat träffa på svenska tjejer i den egna åldern. Lika uppenbart är det att de inte fostrats i en miljö där dessa kontakter kunnat ske, övats och där förståelse mellan varken kön eller kulturer skapats.

En hård julstövel i ändan på segregationen och integrationspolitiken. Samt ännu en åt alla de män vilka på olika vis förtrycker och brukar våld mot kvinnor. Under 2007 anmäldes 29 371 fall av kvinnomisshandel, och då är det, enligt Brottsförebyggande rådet, ändå bara 20 procent av dem vilka blir slagna som gör en anmälan.

Låt dock inte, med bakgrund av att ungdomarnas i krönikas har invandrarbakgrund, begränsa våldsfenomenet till vissa etniska grupper. Våld, hot och förtryck utförs oftast av en helt vanlig svensk man, med arbete, social status – och kontrollbehov. Även om gärningsmansprofilen varierar mellan olika studier så är dock män med alkoholproblem alltid högt representerade i all statistik. Så att mot den bakgrunden skylla allt på schabloner likt ”Muhammed på Rosengård” rimmar (nu i juletid) synnerligen dåligt med en islamskt praktiserandes syn på alkohol. I mitt arbete som familje/mansstödjare åt socialförvaltningen möte jag män från alla tänkbara indelningar.

Killmobben löses upp och drar vidare i samma stund som Sams puré tar slut. Snopet tittar Sam på mig. Han är ännu ovetande om att han är en kille, eller drar han redan förmån av privilegierna..? Den knuffade flickans fråga lever kvar ”Vad sysslar ni med?” Hon är åtminstone varse sitt kön, blev idag påmind och förminskad lagom till jul.

“Vad sysslar ni med?” politiker, föräldrar och vuxenvärld. “Vad sysslar ni med?” ni som sitter och dricker ert dyra kaffe och krampaktigt skyller ert icke ingripande på att ni mater er son “Vad sysslar ni med?”.

/Michael Högberg

Malmö december 2008.



Beträd ej planen med svarta sulor

Vecka 50, 2008. Posted on Sat, January 24, 2009 00:22:49

– om perspektiv och vidgat ansvarsområde.

Jag tror att vi alla någon gång, i samband med ett besök i en idrottshall, sett en skylt med uppmaningen “Beträd ej planen med svarta sulor”. Jag tror också att vi alla, åtminstone som ung, vid något tillfälle brutit mot denna uppmaning.

Då jag som knappt nykläckt tonåring spelade badminton samt innebandy med mina jämnåriga vänner, först i skånska Skurup där jag som ung under en tid bodde, och sedermera i Malmö, hände det att vi då och då bröt mot denna uppmaning. Antingen för att man glömt sina inneskor, fått med sig fel eller för att man helt enkelt inte orkade eller “pallade” byta om till skor som ej förstörde golvet. Min upplevelse och mina behov var då de viktigast och centrala i min världsbild. Såg ingen personal eller vaktmästare oss så var det okej att bryta mot regeln.

Då jag idag vid tillfälle spelar badminton, vilket förövrigt inte sker fullt så ofta som det borde, tar jag efter avverkat pass osjälviskt och av ren reflex en kvarglömd läskburk på planen brevid och slänger den i papperskorgen på väg ut.

Utan att tillskriva mig själv några helgonlika egenskaper så visar denna oreflekterade handling på att mitt ansvarsområde med åren vidgats. Allt handlar inte länge om enbart mina högst egoistiska behov för vilka allt annat är underordnat. Mitt ansvarsområde har vidgats till att numera inbegripa inte bara min och mina medspelares upplevelse, utan även vår badmintonplan och de intilliggande banorna.

Men inte tar det väl slut där…? Åtmintone borde det inte det. utan istället och med rätt understöd konstant fortsätta UPPÅT, vidgas och inbegripa hela badmintonhallen, hela anläggningen, kvarteret, stadsdelen, staden, länet, landet, Europa, världen, jorden…

Som unga tenderar man att tro att det är kring en själv som allt kretsar. Men inte ens jorden är centrum, utan det är ju kring solen vi kretsar som i sin tur kretsar runt…

Den amerikanske utvecklingspsykologen Lawrence Kohlberg är en av de mest välkända och tongivande i kartläggandet av människans moralutveckling. Carol Gilligan en annan som kritiserat och vidareutvecklat Kohlbergs teorier.

Inspirerad av Jean Piagets bygger Kohlbergs välkända teori på att våra moraliska överväganden, som är en förutsättning för ett etiskt beteende, bygger på sex identifierbara utvecklingsfaser. Med enkla penseldrag kan vi säga att vi utvecklas från ett jagoreinterat smalt perspektiv där egenintressen avgör vårt etiska handlande, till ett samhällsorienterat och bredare perspektiv med allmänmänskliga principer.

Vidare har flertalet psykologer, filosofer och forskare så som Robert Kegan, Ken Wilber, Don Beck och Clare Graves talat om vår utveckling från en i enkla drag egocentrisk. till etnocentrisk och vidare uppåt till ett världcentrisk perspektiv.

Finns även de, som t.ex. Andrew Cohen och nyss nämnda Ken Wilber, vilka med en vetenskaplig ansats ger sig an det i första ögonblicket metafysiska och med en retorik befriad från religion talar om det icke-dualistiska, eller kosmocentriska, som den yttersta föreningen i ett gemensamt förhållningssätt gentemot livet. Att det är först när vi slutar separera oss själva från vår omgivning och från andra, när “egot” eller rädslan upphört att dominera, som vi når högst, ser bredast, är medvetet närvarande och ett med..ja…den evolutionära livspulsen.

Om förändring är det enda bestående är frågan vart Du för tillfället befinner dig. Vilket omfång ditt perspektiv har och vad du nu agerar utifrån. Troligen beträder du ej längre planen eller gymmet med svarta sulor, men kanske struntar du ibland av ren lättja i att sopsortera, och vem är det i så fall som du lurar? Kanske ingrep du inte heller i en ensidigt grovt kränkande dialog mellan ett par du hört i morse på busshållplatsen? För inte angår väl det dig? Ser ingen mig kan jag spela med svarta sulor. Ser inte fröken mig tar jag ett äpple till…

Hur lämnade du din tunnelbanevagnen eller den gemensame lunchplatsen på jobb? Var den likadan som när du kom, i sämre skick, eller rent av i bättre? Och hur ger Du som förälder bäst understöd till ditt barns utveckling uppåt?

Jag talar i mitt arbete ofta och gärna i termer av behov (via NVC). Vilka behov som inte är tillfredställda hos dig för att Du ska kunna växa och fortsätta UPPÅT. Hur synliggör och sammanflikar vi olika parters behov från att vara dina, till att inbegripa din partner, din familj, dina grannar… Jag kommer att utveckla detta vidare i kommande Veckans Reflektion.

I arbetet med klienterna talar vi också mycket om ansvar, om att ta kontrollen över sitt eget liv. Om att du är den ytterst ansvariga för det som händer dig, för hur du reagerar på företeelser, oberoende om vad som tidigare hänt. Vi synliggör friktionsytor via KBT (Kognitiv Beteendeterapi) modeller och tar tillsammans nästa steg UPPÅT mot nya perspektiv, ökad förståelse, en större moral och ett vidgat ansvarsområde.

/Michael Högberg

Malmö, december 2008.